Bebyggelsen speglar det tidiga 1900-talets arkitekturideal i planering och utformning. Några av tidens främsta arkitekter ritade husen åt en ”bättre bemedlad medelklass”. Här inrättade man sig för ett gott liv, på behörigt avstånd från den osunda storstaden. Bostaden planerades med verandor och blomsterfönster, så att en nära kontakt mellan ute och inne uppstod. Trädgården var viktig som en förlängning av bostaden.

Stilhistoriskt kännetecknas Storängen av nationalromantiken, som var stilen på modet under 1900-talets första decennium. Det är träfasader, inspirerade av allmogebebyggelsen, ofta rödfärgade med vita eller gröna snickeridetaljer, eller bruntjärade med blå eller röda och gröna detaljer. Fönstren är tätspröjsade och man ser många blyinfattade fönster och burspråk. De typiska taken under denna tid är höga branta sadeltak med tegel på. I husgrunderna ser man ofta grovt huggen granit.

JLv 15

Man ser också stildrag från 1890-talet med ljusa fasader i stående och liggande panel, snickarglädje, glasverandor, tornrum och fantasifulla taksilhuetter, taken ofta klädda i plåt.

Jugendstilen, liksom jugendbarock, återfinns också i Storängen, både i trähus och putsade hus. Brutna tak och rundade former i fönster och burspråk är kännetecknande. Fönstren var ofta höga med gärna enbart den övre delen tätspröjsad. Trappräcken och balkongräcken gjordes i smidesjärn, där man lätt kunde få fram de organiska formerna som var så typiska för jugendstilen.