Nära till naturen och till staden

Innan området började bebyggas 1904, låg här den stora ängen kallad Storängen som tillhörde egendomen Järla. Att området låg utmed Saltsjöbanan var en viktig förutsättning. De som vill slå sig ned här fick först söka medlemskap i en då nybildad förening, som fick namnet Tjänstemännens Egnahemsförening vid Storängen m b p a. Tomterna som förmedlades såldes av Järnvägsaktiebolaget Stockholm-Saltsjön, som naturligtvis hade ett intresse av att få flera resenärer till banan.

Det som gjorde läget särskilt attraktivt för nybyggarna var närheten till staden, det lantliga läget och naturligtvis att Saltsjöbanan erbjöd ypperliga kommunikationer med storstaden, där männen hade sina arbeten.

Tomterna var i allmänhet omkring 1000-1500 kvadratmeter. En del köpte två eller t o m tre tomter för att få en större yta för trädgård runt sitt hus.

Finansiering

Det var inte alltid så penningstarka personer som ville bygga åt sig. Därför avtalade Egnahemsföreningen med Svenska Lif om ett lån förutom att medlemmarna gick i borgen för varandra intill ett belopp av 1.500 kr – därav m b p a (med begränsad personlig ansvarighet).

Riksintresse

Storängen anses vara Sveriges bäst bevarade villaområde från förra sekelskiftet. Många av de individuellt utformade villorna har höga arkitektoniska kvaliteter, är väl bevarade och ligger på stora lummiga tomter som inte styckats som i så många andra villasamhällen från den här tiden. Vägnätet, tomtindelningen, stationen, skolan och grönområdena är i stort sett intakta sedan starten. Sedan 1987 är Storängen därför av riksintresse för kulturminnesvården.

Goda arkitekter

Några av den tidens främsta arkitekter ritade husen åt en ”bättre bemedlad medelklass”. Bebyggelsen speglar det tidiga 1900-talets arkitekturideal i planering och utformning. Här inrättade man sig för ett gott liv, på behörigt avstånd från den osunda storstaden. Bostaden planerades så att en nära kontakt mellan ute och inne uppstod. Trädgården var viktig som en förlängning av bostaden.

Nationalromantik och jugend

Stilhistoriskt kännetecknas Storängen av nationalromantiken. Det är träfasader, inspirerade av lantliga byggnader, ofta rödfärgade eller bruntjärade. Fönstren är tätspröjsade och taken är höga branta sadeltak med tegel på. I husgrunderna ser man ofta grovt huggen granit.

Man ser också stildrag från 1890-talet med ljusa fasader i stående och liggande panel med snickarglädje, glasverandor och ofta plåttak.

Jugendstilen, liksom jugendbarock, återfinns också i Storängen. Brutna tak och rundade former i fönster och burspråk är kännetecknande. Fönstren var ofta höga med gärna enbart den övre delen tätspröjsad.

Gemenskap

En familjär stämning rådde bland storängsfamiljerna från första början. Gemensamma intressen var Ängen och Parken, där man kunde ha fester och umgås. Man skötte brandförsvaret på egen hand och ansvarade genom anställd för vägarna och renhållningen. Skolundervisning bedrevs först i liten skala och så småningom byggdes en skolbyggnad för många elever och med en samlingssal. Mycket av det som numera sköts av samhället tillkom här på privata initiativ.

De fem första åren

De flesta villorna i Storängen är byggda under de allra första åren. Redan 1909 var 107 tomter bebyggda av totalt runt 160. Av dessa 107 hus har 2 brunnit och 8 rivits, 7 av dessa för att ge plats för Saltsjöbadsleden. Övriga tomter har bebyggts undan för undan under årtiondenas lopp.

Kända storängsbor i äldre tid

Ganska snart blev samhället präglat av konstnärer av olika slag och andra fria yrkesutövare.

Bland bildkonstnärer kan nämnas Hanna och Georg Pauli, Richard Bergh, Anton Genberg, Olga och Lennart Nyblom, Käthe och Ivar Kamke, Gerda och Gottfrid Kallstenius med sonen Evald Kallstenius och i senare tid Roland Svensson.

Skulptören John Börjesson, etsaren Carl Hjalmar Norrström och konsthantverkaren David Blomberg bodde också i Storängen.

Gustaf Hugo Sandberg, Storängens mest frekvente arkitekt, slog sig ned här, liksom
Ivar Callmander. Några andra arkitekter som bodde här i äldre tid var Adolf Nordenborg, Sven Kai-Larsen, Gustav de Frumerie, Walter Nathanson och Karl Otto Hallström.

Bokförläggarna Wahlström och Widstrand bodde båda i Storängen, liksom Per Hallström, författare och ledamot av Svenska Akademien.

Kompositören Gunnar de Frumerie bodde en del av sin uppväxttid i Storängen. Vidare bodde här kammarmusikern Fredrik Trobäck och operasångaren Emile Stiebel.

Optionsområde

Egnahemsföreningen hade ett avtal med markägaren Järnvägsaktiebolaget Stockholm-Saltsjön, att föreningen skulle få rätt att förmedla tomter till sina medlemmar.

Efter att det ursprungliga options­området full­tecknats utvidgades det två gånger. Detta utvidgade optionsområde motsvarar föreningens medlemsområde idag och framgår av ovanstående karta.

Lokal byggnadsnämnd

När Storängen började bebyggas fanns ingen kommunal byggnadsnämnd. Därför inrättade Egnahemsföreningen sin egen byggnadsnämnd med ungefär samma befogenheter som dagens kommunala byggnadsnämnder. Till ledning för den lokala nämnden upprättades en byggnadsordning. I den återges de krav som skulle ställas på hus som skulle byggas. Det stadgas särskilt att byggnadsordningen inte fick fastställas av Kungl Majt. Därför kan den inte heller upphävas av stat eller kommun. Den är alltså en rent privaträttslig inrättning som ingen annan än Egnahemsföreningens medlemmar råder över.

Servitut

Praktiskt taget alla fastigheter i området har ett villaservitut, som innebär att man har rätt att kräva att övriga fastigheter inom området följer vissa bestämmelser, en förmån. Samtidigt är man själv skyldig att följa dessa, en belastning.

Bestämmelserna återfinns i en lokal byggnadsordning, som mest handlar om material och dimensioner inför uppförandet av nytt hus. Men vissa föreskrifter är lika aktuella idag och är bra att känna till. Det gäller t ex att endast ett hus per tomt med privat boende för högst två familjer får finnas. Således är det inte tillåtet att stycka tomten eller att använda huset till annat än privatbostad. Varje ändring ska godkännas av Egnahemsföreningens byggnadsnämnd. Även om servitutet är från 1905, är det alltjämt giltigt, vilket slogs fast av Svea Hovrätt 1996.

Naturligtvis gäller även kommunala bygglovsbestämmelser.